Konsthistoria - skriven av män, för män?

Som ett led i feminismens uppsving under 1970-talat, började en rad konsthistoriker att intressera sig för den "glömda kvinnan i konstens historia". I tillägg kritiserade de konsthistorien för att vara "skriven av män av män". De menade att i titeln konstnär låg något implicit manligt och om konstnären var en kvinna hette det "en kvinnlig konstnär".

Har det verkligen funnits några stora kvinnliga konstnärer? Dessvärre kunde inte forskarna komma upp med några kvinnliga Michelangelos. 1971 ställde den feministiska konstforskaren Linda Nochlin den banbrytande frågan i sin uppsats med samma namn; Why have there been no great women artists?
Nochlin svarade själv att skillnaden mellan könen är socialt och kulturellt bestämd. Orsaken till brist på kvinnliga konstnärer ligger i det institutionella framför det individuella. Det vill säga att utan tillgång till utbildning eller frihet att måla, kunde samhället heller inte få fram stora kvinnliga konstnärer. Att några konstakademier öppnade upp för kvinnliga elever på 1800-talet hjälpte inte mycket; kvinnorna fick inte lov att måla män eftersom detta kunde ge oanständiga tankar hos det kvinnliga sinnet. Behärskade man inte kroppens anatomi var vägen också stängd för kvinnorna att måla de motiv som verkligen betydde något och som gav berömmelse nämligen figurmålning eller historiska och religiösa bilder. Om kvinnorna ställde ut på utställningar togs det för givet att de var amatörer.

Kvinnorna skulle vara mödrar och hemmets änglar som inte arbetade utanför den privata sfären. Kvinnans konstsysslor var handarbete, teckning och kanske lite akvarell. Motiven fan de i stort sett innanför hemmes fyra väggar; lekande barn, andra kvinnor i arbete eller små stilleben. Den borgliga kvinnans territorium kunde också vara offentliga parker och trädgårdar. Gick man utanför dessa gränser var det lätt att bli stämplad som en okvinnlig kvinna. Direkta observationer av naturen var sett på som icke feminint.

Trots kvinnors snäva konstarena har man trots allt varit involverade i konstproduktionen. I tidiga grottmålningar finner man handavtryck av så väl kvinnor som män och man menar att kvinnor också var skapare av den tidiga konsten. I antiken har man också hittat bevis för att kvinnorna deltog som konstnärer men på den tiden var inte konstnär ett begrepp utan det var hantverkare utan individualistisk konstnärlig kreditering. Homer Cicero och Virgil nämner kvinnans viktiga roll inom textil, poesi och musik. När det gäller våra tidigaste fynd av mer självständiga konstnärer skiriver Pliny den äldre om flera kvinnliga grekiska konstnärer som målade: Timarete, Eirene, Kalypso, Aristarete, Iaia og Olympias. Dessvärre har man inte bevarat något av dessa verk men det finns en bild i Torno-samlingen i Milano från ca 460-450 f.Kr. som föreställer kvinnor osm jobbar vid sidan om män med att måla varer.

Under medeltiden finner man kvinnliga konstnärer oftast bland nunnor eller från den rika aristokratin. Män och kvinnor arbetar sida vid sida inom konsten med illustrationskonst, broderi och silverdekor. Hildegard fra Bingen (1098-1179 i Tyskland) är kanske det bästa exemplet på en kvinnlig medeltidskonst. En stor fördel för kvinnors status på 1100-talet var att de fick lov att styra mannens verksamhet även om de blev änkor. Mot slutet av medelåldern var det faktiskt kvinnor som var bäst representerade som illustratörer. Dessvärre stoppade boktryckarkonsten denna kvinnliga karriärmöjlighet då detta blev ännu ett manligt domän.

Under renässansens var det för första gången i historien som kvinnliga konstnärer uppnådde internationell berömmelse. Med humanismen i blomstring som en filosofi där alla människor respekterades ökade också den kvinnliga positionen. Samtidigt skiftade man status från hantverkare till konstnär med egen signatur. Med uppblomstringen av humanismen som en filosofi som respekterades av alla människor, förändrades även kvinnans position. Under renässansen kunde också adliga kvinnor äntligen studera måleri men de var fortfarande utstängda från det manliga tecknandet och därmed från det viktiga figurmåleriet. De flesta kvinnliga konstnärerna valde äktenskapet före konstnärskarriären. De kvinnor som gjorde sig ett namn var oftast döttrar till konstnärer som gått i skola hos sin far.
Under barocken var det också vanligast att det var konstnärsdöttrar där Artemisia Gentileschi är den mest kända, tränad av sin far Orazio Gentileschi. Hennes bild av Judith som skär av Holofernes huvud är troligen ett av konsthistoriens mest kända kvinnliga konstnärs verk. Istället för att måla en passiv Judith Gentileschi målat en stark och aktiv Judith.

På 1600-talet blev stilleben en allt mer populär genre; speciellt i Nederländerna, och här var kvinnorna föregångarna. Clara Peeters specialiserade sig på frukost-stilleben och scener med lyxartiklar, Maria van Oosterwijk blev berömd för sina blommor, Giovanna Garzoni för sina realistiska grönsaksstilleben och Louise Moillon för sina fruktarrangemang i briljanta färger.

I England blev Angelica Kauffmann, Maria Cosway och Mary Moser medlemmar i Royal Academy of Arts i London i 1768. Deras medlemskap var dock ambivalent. I ett grupporträtt av The Academicians of the Royal Academy målat av Johan Zoffany ser man alla de manliga medlemmarna samlade i en stor ateljé tillsammans med nakna modeller medan Kauffmann och Moser bara är med som porträtt på väggen. Efter deras medlemstid tog det över 150 år innan nästa kvinna blev medlem; Laura Knight år 1936.

Mot sluten av 1700-talet hände det stora saker för den kvinnliga konstnärskarriären; 1791 öppnades Salongen i Paris upp för icke-akademiska konstnärer och kvinnor kunde nu också uppnå ära och berömmelse och vinna de stora medaljerna på den franska konstarenan. Stora målare som Jacques-Louis David och Jean-Baptiste Greuze tog nu också emot kvinnliga elever.

På 1800-talet öppnar flera utbildningsmöjligeter för kvinnor. I England öppnade Government School of Design för kvinnor 1837, men krokimåleri var fortfarande otänkbart och man fick måla män i rustning i många år framöver. The Royal Academy of Art i London tillät kvinnor 1861, men modellerna var ordenligt draperade. The Society of Female Artists (nu kallat The Society of Women Artists) etablerades 1855 och har sedan 1857 haft en årlig utställning. Fotografering blev en genre många kvinnor valde eftersom det inte fanns någon etablerad manlig tradition där.

I Paris blev den första teckningsskolan för kvinnor etablerad 1766, där flera skandinaviska kvinnor var representerade. Léon Legrange skrev 1860 i det franska magasinet Gazette des Beaux-Arts att den perfekta kvinnliga konstnären skulle hålla på med de lägre grenarna som passade hennes tålmodighet och imiterande talang. Männen däremot skulle fortsätta med det de gjorde bäst nämligen stora oljemålningar och ambitiösa skulpturprojekt. Dessa könsroller skulle hålla samhället stabilt.

Skolorna som öppnade upp för kvinnor var också starkt ekonomiskt motiverade och skodde sig på unga, förmögna kvinnor. De kvinnliga konstnärerna måste nämligen betala dubbel skolavgift mot männen. Med impressionismen kom dock friluftmåleriet och fler kvinnor kom på banan. Impressionismen ville inte längre följa de vanliga genre-hierarkierna, man målade istället det man såg - det vardagliga och lanskapen. På så sätt kunde kunde kvinnors motiv komma till nytta. Det var dock många kvinnliga konstnärer som var konstnärsfruar och måste lägga sin egen karriär på hyllan för sin mans konst.

Under 1900-talet var kvinnor mer framme inom konsten i takt med att kvinnan erövrade en position i det offentliga samhället generellt. Kvinnokamp och acceptansen av kvinnliga konstnärer hänger samman.

1900-tallet var präglat av kvinnor; Aleksandra Ekster räknas som grundaren av Art Deco. Sonia Delaunay och hennes man grundlade Orphism. Från 1960-talet ökade kvinnors närvaro allt mer och inte minst forskningen om kvinnliga konstnärer. Personer som Artemesia Gentileschi och Frida Kahlo gick från att vara relativt okända till att bli feministiska ikoner. På 1970-talet skapade Judy Chicago kanske ett av vårt tids mest berömda konstverk av kvinnor;The Dinner Party där tidens viktigaste kvinnor sitter runt ett trekantigt bord. 1993 var Rachel Whiteread den första kvinnan som vann Tate Gallery's Turner Prize. 2001 samlade det brittiska magasinet Latest Art experter som komponerade en lista med de 30 viktigaste konstnärerna genom tiderna. Denna lista innehåller bland andra Artemisia Gentileschi, Mary Cassatt, Georgia O'Keeffe, Diane Arbus, Frida Kahlo, Louise Bourgeois,Tracey Emin, Paula Rego, Judy Chicago, Annie Leibovitz och 20 andra.

Text Mette Dybwad Torstensen